|
|
|
|
|
Kyrkomötet
Ekumenikutskottets betänkande
2006:1
|
|
|
|
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
|
|
|
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 och motion 2006:15. I skrivelsen föreslås att Svenska kyrkan ingår en ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan i vilken kyrkorna erkänner varandra, uttrycker vilja till fortsatt utveckling av gemenskapen samt uppmanar församlingarna i respektive kyrka att, där förutsättningar finns, ingå lokala samarbetsavtal.
Ekumenikutskottet välkomnar med glädje förslaget till överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan, och gör med anledning av skrivelsen och dess bilagor några kommentarer. Utskottet ser överenskommelsen som ett steg på vägen mot förverk-ligandet av visionen att alla kristna på varje ort gemensamt ska kunna fira gudstjänst, bära vittnesbörd om Kristus och tjäna det samhälle där kyrkan är satt att verka. Utskottet bejakar den ekumeniska modell som lett fram till förslaget och understryker betydelsen av ett fortsatt gemensamt arbete i Samarbetsrådet mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan.
Motionen föreslår bland annat att Kyrkomötet uttalar att Svenska kyrkan ser det som sin förpliktelse att verka för alla kristnas synliga enhet på sådant sätt att den organisatoriska och läromässiga splittringen upphör och att en överenskommelse av det slag som föreslås i skrivelsen är möjlig endast inom ramen för en process med kyrkounion som mål. Motionen föreslår också att överenskommelsen kan ingås endast i den mån som vissa invändningar tillmötesgås på sådant sätt att beslutet inte försvårar den framtida enheten och samverkan inom Borgåöverenskommelsen.
Läronämnden har yttrat sig i Ln 2006:1. Enligt Läronämndens bedömning föreligger inte läromässiga hinder för att anta det förslag till överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan som föreslås i skrivelsen. Man konstaterar dock en begränsning i förhållande till skrivelsens förslag, nämligen att det inte är möjligt för präst i Svenska kyrkan att förrätta en barnvälsignelse enligt Svenska Missionskyrkans ordning.
Tillsyns- och uppdragsutskottet har inkommit med yttrande TU 2006:1y i vilket utskottet framför allt gör en omfattande genomgång av den aktuella regleringen i kyrkoordningen vad gäller behörigförklaring av präst och diakon. Utskottet lyfter fram sådant som det menar behöver preciseras, men ser inget hinder för att överenskommelsen ingås enligt Kyrko-styrelsens förslag.
Kyrkorättsutskottet har inkommit med yttrande Kr 2006:13y där man föreslår vissa ändringar i de förslag till förändringar i kyrkoordningen som Ekumenikutskottet formulerat. Kyrkorättsutskottet finner de av Ekumenikutskottet föreslagna ändringarna ur kyrkorättslig synpunkt möjliga att genomföra.
Ekumenikutskottet föreslår med anledning av förslaget till överenskommelse två förändringar i kyrkoordningen. Vad gäller motionen hänvisar utskottet till Läronämndens yttrande och menar att vad som där sägs leder till att utskottet föreslår att motionen avslås. Avslutningsvis uttrycker utskottet sin förhoppning att den i skrivelsen föreslagna överenskommelsen bland annat ska möjliggöra ett ytterligare närmande mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan. Utskottet föreslår bifall till skrivelsen.
Till betänkandet har en särskild mening inlämnats.
Utskottets förslag till kyrkomötesbeslut
1. Kyrkomötet beslutar att bifalla Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4, punkten 1.
2. Kyrkomötet beslutar att bifalla Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4, punkten 2.
3. Kyrkomötet beslutar att avslå motion 2006:15.
4. Kyrkomötet beslutar med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 att ändra 17 kap. 17 § kyrkoordningen enligt följande:
En präst i Svenska kyrkan får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar enligt den ordning som gäller i någon annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
|
En präst i Svenska kyrkan får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar enligt den ordning som gäller i någon annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen får inte vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
|
5. Kyrkomötet beslutar med anledning av Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 att ändra 31 kap. 4 § kyrkoordningen enligt följande:
Domkapitlet får också, trots de krav som anges i 2 §, för ett visst tillfälle eller för en viss tid förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som är behörig att utöva detta uppdrag i
1. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet, eller
2. en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
|
Domkapitlet får också, trots de krav som anges i 2 §, för en viss tid förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som är behörig att utöva detta uppdrag i
1. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet, eller
2. en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
För tjänstgöring vid ett visst tillfälle krävs ingen behörigförklaring av den som avses i punkt 1 och 2 första stycket, såvida det inte är fråga om en kyrklig handling.
|
Redogörelse för ärendet
Skrivelsen
Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
1. Kyrkomötet beslutar att Svenska kyrkan ingår en ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan i enlighet med framlagt förslag (bilaga 1).
2. Kyrkomötet beslutar att den ekumeniska överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan träder i kraft första söndagen i advent 2006.
Motionen
Motion 2006:15 av Bertil Murray, Uttalande med anledning av ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan
Kyrkomötet beslutar att i samband med beslut om ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan göra följande uttalande:
- Svenska kyrkan ser det som sin förpliktelse att verka för alla kristnas synliga enhet på sådant sätt att den organisatoriska och läromässiga splittringen i skilda samfund och kyrkor upphör,
- denna förpliktelse innebär att varje läromässigt och organisatoriskt beslut prövas utifrån frågan om kristen enhet,
- en överenskommelse av det slag som föreslås i KsSkr 2006:4 är möjlig endast inom ramen för en tydlig process med kyrkounion som mål,
- en överenskommelse av det slag som föreslås i KsSkr 2006:4 kan ingås endast i den mån som de invändningar, som framförts i remissvaren från Church of England och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, tillmötesgås på sådant sätt att beslutet inte försvårar den framtida enheten och samverkan inom ramen för Borgåöverenskommelsen.
Läronämnden
Läronämnden har yttrat sig över Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 samt motionerna 2006:15 och 2006:68, den senare behandlas av Gudstjänstutskottet. Yttrande Ln 2006:1 bifogas som bilaga 2.
Andra utskott
Tillsyns- och uppdragsutskottet samt Kyrkorättsutskottet har beretts tillfälle att yttra sig, och har inkommit med yttrande TU 2006:1y och Kr 2006:13y. Yttrandena bifogas som bilaga 3 och 4.
Utskottet
Bakgrund
Kort historisk tillbakablick
Den utveckling som ledde fram till kyrkosplittring och bildandet av det som blev Svenska Missionsförbundet skedde mot bakgrund av två strömningar i den senare delen av 1800-talet, den pietistiska väckelsen som betonade den enskildes personligt bekända tro och liberalismen med dess reaktion mot tvångssamhället och överhetsstrukturer. Den nyevangeliska väckelsen ifrågasatte Svenska kyrkans sammankoppling av uppdraget att vara en del av statens maktutövning och hennes identitet som en kristen kyrka. Kravet på nattvardsgång för att t.ex. få ingå äktenskap var ett exempel på denna sammankoppling. De som tillhörde väckelsen önskade särskilda nattvardsgångar för dem som bekände sin tro personligt. Så länge präster som också tillhörde väckelsen, s.k. troende präster, ledde dessa nattvardsgångar kunde väckelsen finnas kvar inom Svenska kyrkans strukturer, men då man önskade att icke prästvigda församlingsföreståndare skulle leda dessa nattvardsfiranden ledde det till splittring.
Frågan om nattvarden ledde också till reflektion över församlingssynen. Vid ett s.k. fritt kyrkomöte antogs en församlingsordning som betonade den enskildes tolkningsfrihet gentemot kyrkostrukturens kollektiva lärotvång. Man strök också kravet på dop då man önskade att olika riktningar inom väckelsen (lutherska och baptistiska) skulle kunna samlas i samma rörelse.
En tredje fråga som kom att leda till splittringen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet var den s.k. försoningsstriden. P. P. Waldenström som var en av de ledande i den nyevangeliska väckelsen hävdade den subjektiva försoningsläran – att Kristi försoningsdöd inte skedde för att blidka Guds vrede utan att Gud är oföränderlig kärlek och utgav Kristus för att beveka människan att låta försona sig med Gud. Denna fråga kom att splittra den nyevangeliska väckelsen som inom Svenska kyrkan samlats i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS).
Under åren skärptes motsättningarna. Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet markerade tydligt skillnaderna mellan de två samfunden när det gällde församlingssyn, sakramentsbruk samt synen på det vi i dag kallar för vigningstjänsten. Ett exempel på detta är att de som kallades till pastorer inom Svenska Missionsförbundet av Svenska kyrkan ifrågasattes i sin kallelse och uppfattades och behandlades som lekmän.
Överenskommelsens bakgrund och tidigare behandling i Kyrkomötet
Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet/Missionskyrkan har under drygt fyrtio år haft en kontinuerlig dialog med varandra. Samtalen har presenterats i flera rapporter: Samtal i samverkan 1971, Missionsförbundet och ekumeniken 1971, Svenska kyrkan i ekumeniska samtal 1987, Guds kyrka och en levande församling 1995 och På väg mot djupare enhet 2000.
Till Kyrkomötet år 2000 kom en motion (KMot 2000:75) om samverkan mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet särskilt vad gäller möjligheten för präst/pastor att tjänstgöra i den andra kyrkan. Motionen behandlades i Ekumenikutskottets betänkande Eu 2000:3. Där konstaterades bland annat att de samtal som hållits stegvis fört kyrkorna närmare varandra, men att man ännu inte uppnått tillräcklig enighet för att kunna etablera en fördjupad kyrkogemenskap. I det läge som rådde vid tiden för 2000 års kyrkomöte ville man inte föregripa utfallet av det remissförfarande som kyrkorna var på väg in i med anledning av rapporten På väg mot djupare enhet. varför motionen avslogs av Kyrkomötet.
Som en följd av förslagen i På väg mot djupare enhet och den följande remissomgången bildades 2001 Samarbetsrådet mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Samarbetsrådet fick uppdraget att fördjupa den pågående dialogen. En uttalad målsättning för arbetet var att kunna presentera ett brett förankrat förslag om en ekumenisk överenskommelse de båda kyrkorna emellan.
Remissen och beslut hittills
Under 2004 överlämnade samarbetsrådet Förslag till överenskommelse om kyrkogemenskap mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan till sina uppdragsgivare, dvs. kyrkornas respektive kyrkostyrelser. Dessa sände därefter förslaget på bred remiss. Det remitterade förslaget presenterades också för Kyrkomötet 2005 och diskuterades där inom ramen för stiftsvisa seminarier.
I de remissyttranden som inkommit från Svenska kyrkans församlingar, domkapitel, stiftsstyrelser, övriga organ samt anknutna organisationer finns en klar majoritet som tillstyrker det remitterade förslaget, under förutsättning att man i den fortsatta beredningen av ärendet beaktar inkomna önskemål om klargöranden, förändringar och fördjupad dialog. Samtliga svar från centrala organ i Svenska Missionskyrkan tillstyrker i sak förslaget till överenskommelse. Synpunkter som framfördes handlar om att en del konsekvensfrågor måste arbetas ut tydligare samt att överenskommelsen behöver understryka att den öppnar för lokal samverkan utan att tvinga fram en sådan. Av Svenska Missionskyrkans församlingar som svarat har samtliga utom två i sak tillstyrkt förslaget. I remissvaren inom båda kyrkorna finns en tydlig önskan att konstruera avtalet så att det förmår ta hänsyn till lokala situationer och förutsättningar.
Kyrkor med vilka Svenska kyrkan står i gemenskap har även de beretts tillfälle att studera förslaget och lämna sina synpunkter. Det övervägande antalet svar är positiva. Bland de synpunkter som inkommet kan nämnas dels den från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, dels den från Church of England. Den förstanämnda tog bland annat upp frågan om huruvida de teologiska skillnader i synen på rättfärdiggörelsen som en gång varit splittrande bearbetats tillräckligt. Från Church of Englands sida ställde man frågor kring ämbetssyn och reordination. Den kritik som framfördes hänför sig till det ursprungliga remissmaterialet. I det förslag som nu ligger hos Kyrkomötet för beslut har hänsyn tagits till synpunkterna.
Utifrån remissvar, fördjupad analys och fortsatta samtal i de båda kyrkostyrelserna har samarbetsrådet presenterat dokumentet Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan, Förslag till Svenska Missionskyrkans kyrkokonferens Svenska kyrkans kyrkomöte 2006. Efter hörande av Biskopsmötet har Kyrkostyrelsen bejakat förslaget och det har antagits av Svenska Missionskyrkans högsta beslutande organ Kyrkokonferensen.
Grundläggande motiv och förutsättningar
I den bakgrundstext som bifogas själva överenskommelsen lyfts två grundläggande motiv fram: enheten och samtidens krav. Kyrkornas främsta drivkraft är Jesu bön om enhet – om hur de som tillhör Herren också är ett i honom, bortom mänskliga brister och tillkortakommanden. Den andra utmaningen kommer från den värld i vilken Kyrkan är satt att verka. Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan har i kraft av sin stora geografiska spridning ett särskilt ansvar för att tillsammans bygga livskraftiga kristna gemenskaper lokalt, och att i högre grad svara gemensamt på det samtida samhällets utmaningar.
Genom ett ömsesidigt erkännande kommer en djupare samverkan att bli möjlig. På de många platser där man under många år har utvecklat samverkan har gemenskapen varit skör, ofta avhängig av personrelationer. Vänskap och tillit är viktigt i ekumeniskt samarbete men brist på långsiktiga överenskommelser har skapat osäkerhet och bristande kontinuitet vilket inverkat hämmande på utvecklingen. Överenskommelsen syftar till närmare samarbete, inte samgående, mellan två självständiga parter. Den noterar ett antal frågor som kräver fortsatt bearbetning men lämnar åt samarbetsrådet att inom ramen för en befintlig nära relation arbeta vidare med dessa och eventuellt tillkommande ärenden. Dessa frågor är bl.a. Dop och barnvälsignelse, former för ett livaktigt ekumeniskt arbete, relationen mellan dop och tro samt frågor kring församlingssyn och församlingskultur. Samtal om konfirmationen pågår redan i samarbetsrådet.
En viktig förutsättning för arbetet med överenskommelsen har varit det ekumeniska dokumentet Dop, nattvard, ämbete (Kyrkornas världsråds Faith and Order Commission 1982) som skapat förutsättningar för en fördjupad och gemensam syn på vigningstjänsten och sakramenten. Överenskommelsen är resultatet av den samsyn som kunnat konstateras sedan båda parter förhållit sig till en tredje, för dem gemensam, ekumenisk text.
Den ekumeniska modellen
I Kyrkornas världsråds s.k. Maltarapport från 1968, utarbetad inom ramen för Faith and Order, talar man om kyrkans enhet och utgår då från begreppet unity by stages. Det handlar om att utifrån lära och liv tillsammans vandra vägen fram – en enhet under kontinuerlig utveckling, steg för steg.
Inom Sveriges Kristna Råd (SKR) har erfarenheter från ekumeniska bilaterala dialoger de senaste årtiondena studerats. Arbetet har lett till rapporten Kyrkor i samtal, vilken utkom 2005 (SKR:s skriftserie nr 8). En av de viktiga frågor i svensk ekumenik som rapporten belyser är att vägen till enhet måste uttryckas som en process, där man tar de steg som är möjliga utan att förlora den grundläggande visionen om kyrkans fulla och synliga enhet ur sikte. Varje beslutat steg bör vara sådant att det inte låser fast positioner, utan öppnar för nya steg i framtiden. Det handlar om att utifrån lära och liv tillsammans vandra vägen fram – en enhet under kontinuerlig utveckling.
Erfarenheterna från Borgåöverenskommelsen och dess tillämpning visar att nya frågor dyker upp som inte var förväntade när överenskommelsen formulerades, men också att oförutsedda tecken på en redan existerande men tidigare dold enhet uppmärksammats. Vidare har Borgåöverenskommelsen inneburit ett fortsatt närmande mellan de kyrkor som ingår i gemenskapen.
Svenska Missionskyrkan bär med sig erfarenheten att ekumeniska samtal som påbörjas med det uttalade målet att leda direkt till kyrkounion är svåra att genomföra med positivt resultat. Med ett sådant mål måste även frågor som i och för sig inte hindrar ömsesidigt erkännande och kyrkogemenskap lösas i ett och samma sammanhang och risken ökar att målet därför inte kan nås. Ett misslyckande i en sådan process leder i sin tur lätt till att arbetet för ett närmande läggs på is.
De senaste årens utveckling i de båda kyrkorna
Både Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan har under de senaste decennierna genomgått avgörande förändringar, som ofta haft sin bakgrund i internationella ekumeniska influenser, och har inneburit att kyrkorna blivit mer lika varandra i sitt sätt att tolka tron och i sin praxis. För Svenska Missionskyrkan har den nya konstitutionen bekräftat förändringar bland annat i synen på dopet och i doppraxis, i en mer folkkyrklig självförståelse, i synen på sakramenten och i förändringar i organisationsstrukturen. För Svenska kyrkans del har beslutet om dop och medlemskap, och den därmed följande reflektionen över dopets sammanhang och konsekvenser, samt förändringen av relationen till staten och den tydligare identiteten som trossamfund varit av avgörande betydelse.
Överväganden
Till Svenska kyrkans identitet hör att sträva efter att allt tydligare uttrycka den enhet som finns i Kristus. Denna enhet och dess uttryck är inte detsamma som enhetlighet. Den är inte nödvändigtvis en organisatorisk enhet, men en enhet i dynamisk mångfald där kyrkorna känner igen och bejakar varandras förkunnelse av evangeliet och förvaltning av sakramenten. Utskottet välkomnar med glädje förslaget till överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan som ett steg på vägen mot Kristi kyrkas sanna enhet.
Tiden har nu kommit när våra kyrkor på detta sätt kan överbrygga den splittring som varat sedan slutet av 1800-talet. Utvecklingen de senaste decennierna i respektive kyrka har inneburit att kyrkornas evangelieförkunnelse och sakramentsförvaltning har närmat sig varandra och uppvisar inte längre några avgörande skillnader. Överenskommelsen är ett steg på vägen mot förverkligandet av visionen att alla kristna på varje ort gemensamt ska kunna fira gudstjänst, bära vittnesbörd om Kristus och tjäna det samhälle där kyrkan är satt att verka. Lokal samverkan mellan Svenska kyrkans och Svenska Missionskyrkans församlingar är redan nu en realitet på flera orter i Sverige, men kräver idag beslut om undantag från gällande regler. Med denna överenskommelse bekräftas och uppmuntras på ett positivt sätt en sådan lokal ekumenisk samverkan.
Kyrkomötet har att fatta beslut om det förslag till ekumenisk överenskommelse som finns i Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4, bilaga 1. Med anledning av skrivelsen och dess bilagor vill utskottet göra följande kommentarer.
Utskottet bejakar den ekumeniska modell som lett fram till förslaget om kyrkogemenskap. Vägen mot enhet bör tas i ett stegvis närmande kyrkor emellan. Denna process började för Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan för fyra decennier sedan med ett sökande efter möjliga områden för samverkan. Via överenskommelse om gemensamt nattvardsfirande och samtal om kyrkoskiljande frågor har sedan målsättningen höjts till att omfatta det förslag till erkännande och kyrkogemenskap som nu återfinns i Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4. I linje med detta menar utskottet att det är riktigt att för närvarande inte binda sig för att nå en överenskommelse om kyrkounion. Ett sådant steg kan inte uteslutas men behöver i så fall tid för att mogna fram inom ramen för den överenskommelse som nu träffas.
Utskottet ser positivt på att överenskommelsen arbetats fram i en anda av ömsesidighet. Det bör också prägla förverkligandet av överenskommelsen. Ingen av kyrkorna ska tvingas in i situationer som står i strid med den egna kyrkans tro, bekännelse och lära. Den modell som föreslås med överenskommelse på nationell nivå och tillämpning i lokala avtal, finner utskottet svara väl mot våra kyrkors respektive identitet och förståelse av ekumenikens väsen. Ekumenik kan inte stanna vid en brottning med teologiska texter utan måste förverkligas i det dagliga livet i församlingarna.
Vidare vill utskottet understryka att ett fortsatt gemensamt arbete i Samarbetsrådet mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan är angeläget, för att överenskommelsen ska kunna bära frukt. Det kontinuerliga samtalet har ett egenvärde genom att det leder till fördjupad kännedom om och förståelse för varandra som kyrkor. Samarbetsrådet har också en viktig uppgift i att klargöra vissa återstående frågor vilka nämns i skrivelsen. Det finns ett behov av fortsatt teologiskt samtal om de frågor som en gång ledde till splittringen men också om nutidens utmaningar till den kristna tron. Vidare behöver Samarbetsrådet arbeta med att ge stöd till de lokala och regionala processer som följer av överenskommelsen. Svenska kyrkans nationella nivå har enligt utskottets mening en viktig uppgift i att stödja stiften i deras arbete med fortbildning och andra främjande insatser som leder till att överenskommelsen blir tillämpad. Utskottet finner det angeläget att ett material utarbetas som presenterar överenskommelsen, ger vägledning om dess tillämpning och beskriver vilka möjligheter för ekumenisk samverkan den öppnar. Ett sådant material förbereds med fördel inom ramen för Samarbetsrådets arbete.
Utskottet instämmer i Läronämndens yttrande ”att det inte är möjligt för en präst i Svenska kyrkan att förrätta en barnvälsignelse som något annat än en pastoralt motiverad handling i ett enskilt fall”, och föreslår därför en ändring av 17 kap. 17 § kyrkoordningen. Denna ändring bör gälla på samma sätt i relation till alla de kyrkor som Svenska kyrkan har ingått överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med, samt andra evangelisk-lutherska kyrkor som är medlemmar i Lutherska världsförbundet, och inte endast i relation till Svenska Missionskyrkan. Kyrkorättsutskottet har beretts möjlighet att yttra sig över ekumenikutskottets förslag till ny lydelse av 17 kap. 17 §. Ekumenikutskottet har i förslaget till beslut i kyrkomötet följt Kyrkorättsutskottets yttrande.
Utskottet anser vidare att en ändring av kyrkoordningens reglering av behörighet att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan är angelägen. En pastor/präst i en kyrka som Svenska kyrkan står i särskild gemenskap med ska inte behöva förklaras behörig av domkapitlet för att vid ett enstaka tillfälle kunna leda gudstjänst i Svenska kyrkan. En sådan behörighet bör kunna gälla generellt i och med den överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan som gjorts mellan Svenska kyrkan och den kyrka i vilken pastorn/prästen normalt är behörig att utöva detta uppdrag. Undantag bör dock göras för kyrkliga handlingar eftersom de i olika grad har rättslig verkan. För att kyrklig handling ska anses ske i Svenska kyrkans ordning bör även fortsättningsvis krävas ett beslut i domkapitel om förklaring av behörighet, också för enstaka tillfällen. Därför föreslår utskottet en ändring av 31 kap. 4 § kyrkoordningen. Ekumenikutskottet har i förslaget till beslut i kyrkomötet följt Kyrkorättsutskottets yttrande. För en ytterligare beskrivning av kyrkoordningens reglering av olika slags behörigförklaringar hänvisas till Tillsyns- och uppdragsutskottets yttrande.
Överenskommelsen aktualiserar överhuvudtaget frågan om hur Svenska kyrkans regelverk och organisation svarar mot situationer där en vilja till djupare gemenskap i lära och liv delas av Svenska kyrkan och andra kyrkor. Som grundhållning i frågan om eventuella förändringar av kyrkoordningen vill utskottet understryka att kyrkorätt och organisation måste vara ett uttryck för kyrkans tro, bekännelse och lära, och inte vice versa.
När det gäller de avtal som behövs för att den ekumeniska överenskommelsen ska kunna tillämpas lokalt, vill utskottet bekräfta vikten av att de knyts till församlingsinstruktionerna. Genom ett sådant förfarande garanteras att domkapitlet alltid är delaktigt i, och genom fastställande av församlingsinstruktionen bekräftar, tecknandet av ett lokalt samarbetsavtal. I och med att de lokala avtalen knyts till församlingsinstruktionen garanteras också att de regelbundet utvärderas och förnyas.
Vad gäller motion 2006:15 instämmer utskottet i Läronämndens yttrande att en organisatorisk enhet aldrig har funnits fullt ut i kyrkans historia. Enhet i form av en kyrkounion kan därför inte anses vara nödvändig. Enligt Svenska kyrkans bekännelse är det för kyrkans sanna enhet tillräckligt att vara ense om evangeliets förkunnelse och förvaltningen av sakramenten för att enhet ska vara för handen. (Augsburgska bekännelsen, artikel VII). Däri ligger implicit ett erkännande av varandras vigningstjänst. Därmed anser utskottet motionens tre första punkter besvarade. Andra kyrkor har i förberedelsearbetet beretts möjlighet att yttra sig över förslaget till ekumenisk överenskommelse. Utskottet konstaterar att de yttranden som sänts till Svenska kyrkan överlag är positiva till förslaget. De kritiska synpunkter som framförts har enligt utskottets mening beaktats i tillräcklig grad och föranleder inga ytterligare förslag till förändringar. Ekumeniska relationer innebär en förpliktelse till samtal och ömsesidigt delgivande av överväganden och åtgärder i betydelsefulla frågor. Varje kyrka är dock själv ansvarig för sina beslut. Med detta anser utskottet att motionens fjärde punkt är besvarad. Utskottet föreslår därför att motion 2006:15 ska avslås.
Utskottet vill till sist understryka att ovanstående kommentarer till Kyrkostyrelsens skrivelse om ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan inte innebär ett ifrågasättande av överenskommelsen som sådan. Tvärtom ser utskottet fram mot att denna överenskommelse ska visa sig möjliggöra inte bara ett ytterligare närmande mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan, utan vara ett bidrag också till andra kyrkors gemensamma strävan att göra den enhet synlig som är Guds gåva, genom helig Ande, som ett svar på Jesu bön att de alla ska vara ett.
Uppsala den 29 september 2006
På Ekumenikutskottets vägnar
Angela Boëthius
Närvarande: Angela Boëthius, ordförande, Inger Olander, Bengt-Åke Gustafsson, Agneta Brendt, Lars Stjernkvist, Karin Uggla, Anna Lena Wik-Thorsell, Margareta Nisser-Larsson, Christina Andersson, Inga Alm, Erik A Egervärn, Birgitta Wrede, Berit Nordmark, Margareta Nybelius och Anki Erdmann.
Biskop Erik Aurelius har deltagit i utskottets överläggningar.
Särskild mening av ersättaren Fredrik Sidenvall
Angående Eu 2006:1
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan.
Jag vill härmed som min särskilda mening yttra att förslaget till överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska missionskyrkan bör återremitteras till Kyrkostyrelsen.
Till detta finns flera vägande skäl.
Bäst sammanfattas dessa skäl kanske av den Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland utlåtande över förslaget till överenskommelse. Den är visserligen skriven beträffande den text som publicerades 2004 men innehållsligt äger dessa synpunkter giltighet också för det nu föreliggande förslaget.
Inledningsvis framhålls i utlåtandet från Finland att det inte räcker att utreda ekumeniska frågor enbart på den praktiska nivån. Centrala lärofrågor kommer till uttryck och måste diskuteras teologiskt i ljus av kyrkornas bekännelse. Bristerna härvid är mycket påtagliga. I redovisningen av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära utgår dokumentet inte från Svenska kyrkans bekännelseskrifter (Konkordieboken) utan de inledningstexter till kyrkoordningens olika kapitel som uttryckligen sades när de antogs inte skulle spela rollen av bekännelsedokument. Vidare visar sig oförmågan att handskas med lärofrågor i det pinsamma förhållandet att man i texten har blandat samman Waldenströms subjektiva försoningslära, som spelade en avgörande roll vid splittringen, med Auléns med fleras så kallade dramatiska eller klassiska försoningslära (KsSkr 2006:4 bilaga 2, s.25).
När det i den Ekumeniska överenskommelsen slås fast att man uppnått en gemensam förståelse av sakramenten (KsSkr 2006:4, bilaga 1) så saknar det en verklig täckning i materialet. Skillnaden i synen på barndop är ännu så stor att denna överenskommelse tvingar fram en ändring av KO kap 17 § 17 som begränsar prästers möjlighet att fira gudstjänsten i enlighet med sådana kyrkors handböcker med vilka man har särskild ekumenisk överenskommelse.
Finska kyrkan påpekar också att SMK admitterar odöpta: ”medan Svenska kyrkan förutsätter dop som villkor för nattvarden anser Svenska Missionskyrkan den personliga tron vara så konstitutiv för samhörigheten med Kristus att en troende odöpt kan delta i nattvarden” ( Ev-luth. kyrkans i Finland utlåtande s.3).
Vidare saknas i materialet en träffande redogörelse av Svenska kyrkans nattvardslära. Till skillnad från Konkordieboken så redogör Kyrkoordnings oprecisa inledningstexter ingenstans för den lutherska läran om Kristi kropps och blods verkliga närvaro under bröds och vins gestalt. Vår systerkyrka i Finland påpekar detta när man skriver: ”I dokumentet konstateras nog att Kristus är närvarande i bröd och vin men där används inte en enda gång orden ”Kristi lekamen och blod” – utan dessa begrepp är det omöjligt att uttrycka den lutherska nattvardsläran samt Kristi närvaro i sakramentet” (ibidem s. 5).
I den ekumeniska överenskommelsen fastslås vidare att vi erkänner varandras vignings- respektive ordinerade tjänst. I bakgrundmaterialet saknas svar på hur man i Svenska kyrkan skall kunna fasthålla vid den förståelse av rite vocatus (ordningen för hur man blir vederbörligen kallad Aug. artikel XIV) som gällt i Svenska kyrkan sedan kyrkans första tid och efter reformationen bekräftats genom Laurentius Petri kyrkoordning 1571, att präster i apostolisk ordning vigs av biskopar när man samtidigt erkänner missionspastorer också som celebranter fast att de är ordinerade i en helt annan ordning. Att denna överenskommelse allvarligt skadar de förpliktande åtagande som Borgå-överenskommelsen innebär framgå tydligt av yttrandet från Church of England.
Borgå överenskommelsen innebär enligt Läronämnden ”inte att någon kyrka underkastar sig en annan, däremot innefattar den förpliktelser till samtal och ömsesidigt delgivande av överväganden och åtgärder” (Ln 2006:1y s. 1). Jag menar att så väl Kyrkostyrelsen som Eu har brutit mot detta genom att i det första fallet inte återge i sin skrivelse rättvisande den långtgående kritik som finns i övervägandena från England och Finland (KsSkr 2006:4 ss 115, 116) och i Eu:s fall genom att medvetet välja att inte ställa dessa texter till ledamöternas förfogande som underlag för yttrandet över KsSkr 2006:4.
Bilaga 1
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
Vi, Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan, gör efter teologiska överläggningar och samtal om pastorala frågor följande ekumeniska överenskommelse:
VI ERKÄNNER
varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
den personliga och kollegiala tillsyn som utövas i våra kyrkor för att tjäna kyrkans enhet. Som ett tecken på detta inbjuder vi varandra vid vignings-, ordinations- och avskiljningsakter.
VI VILL
öppna för gemensamt gudstjänstliv i våra församlingar;
verka för gemensamt ansvarstagande i samhälle och värld;
fortsätta att utveckla och fördjupa gemenskapen mellan våra kyrkor i samråd om tro och liv;
upplåta våra kyrkor åt varandra för vigsel och begravning samt andra gudstjänster;
stärka våra kyrkors ekumeniska relationer i Sverige i strävan mot vidare enhet;
bidra till att andra kyrkor i våra världsvida gemenskaper verkar för en närmare samhörighet.
VI UPPMANAR
våra församlingar, där förutsättningar finns, att genom lokala samarbetsavtal
dela ett gemensamt liv i gudstjänst, uppdrag och tjänst samt att be för och med varandra;
i ömsesidighet se medlemmarna i våra kyrkor som delar av Kristi kropp och välkomna dem att ta emot sakrament och pastorala tjänster;
som tecken på gemenskapen inbjuda varandra vid församlingens mottagande av kyrkoherde respektive installation av församlingsföreståndare;
verka för ökad samhörighet med andra församlingar på orten.
Bilaga 2
|
|
|
|
Kyrkomötet
Läronämndens yttrande
2006:1y
|
|
|
|
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
|
|
|
Läronämnden har getts tillfälle att yttra sig över Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 samt motionerna 2006:15 och 2006:68.
Det ekumeniska arbetet är en levande, dynamisk process, där kyrkan eftersträvar att allt tydligare uttrycka den enhet som finns i Kristus.
Organisatorisk enhet mellan alla kristna har aldrig funnits fullt ut i kyrkans historia. Däremot en stark längtan efter att uttrycka enheten i gemensamt nattvardsfirande, vittnesbörd och tjänande. Strävan efter att uttrycka kyrkogemenskap kan ha flera steg och behöver inte nödvändigtvis leda till kyrkounion Det är viktigt att en process får ta tid. Ekumenisk gemenskap innebär inte att någon kyrka underkastar sig en annan, däremot innefattar den förpliktelser till samtal och ömsesidigt delgivande av överväganden och åtgärder.
Enligt Läronämndens bedömning föreligger inte läromässiga hinder för att anta det förslag till överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan som föreslås i Kyrkostyrelsens skrivelse. I nästa steg är det angeläget att den nationella samrådsgruppen, stiften (Svenska kyrkan) och distrikten (Svenska Missionskyrkan) initierar fortsatta samtal med fördjupad reflektion kring centrala teologiska och pastorala frågor mellan lokala församlingar inom de båda samfunden, och anger möjliga ramar för lokala avtal. En av förutsättningarna för träffande av sådana avtal är att dopet betraktas som ett enda och att barndopet av samarbetspartnern erkänns som ett giltigt kristet dop. Beträffande frågan om barnvälsignelse och dop i samarbetskyrkor vill Läronämnden hänvisa till sitt tidigare yttrande LN 2003:21 rörande barnvälsignelse och dop i Svenska kyrkan:
Läronämnden noterar att behovet av livstolkande riter har ökat markant. Många av dessa bör utformas kontextuellt i människors omedelbara livssituation. Av dem som är anställda i pastoral tjänst krävs lyhördhet och förmåga att gestalta meningsskapande uttryck där kyrkans tro och människors existentiella upplevelse tolkas i ritens form. Läronämnden konstaterar att åtskilliga riter och handlingar därför inte kan eller bör formuleras i av kyrkan antagna böcker.
Motionärerna lyfter fram behovet av välsignelsehandlingar för barn. Vid ett barns födelse kan, av skilda skäl och i olika pastorala situationer, uppkomma önskemål om välsignelsehandlingar. Kyrkan bör i dessa situationer med pastoral omsorg möta människors behov. Läronämnden anser dock att någon ordning för dylik välsignelseakt inte skall finnas i Svenska kyrkans handbok då en sådan ordning både teologiskt och pastoralt skulle göra dopets innebörd otydlig,
Läronämnden konstaterar i konsekvens med detta att det inte är möjligt för en präst i Svenska kyrkan att förrätta en barnvälsignelse som något annat än en pastoralt motiverad handling i ett enskilt fall.
Genom domkapitlens prövning och beslut beträffande de lokala avtalen samt genom tillsyn av att präster i stiften efterlever sina vigningslöften säkerställs den tillsyn som är nödvändig för Svenska kyrkans del.
Uppsala den 23 augusti 2006
På Läronämndens vägnar
Claes-Bertil Ytterberg
Närvarande: Biskop Claes-Bertil Ytterberg, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Anders Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Tony Guldbrandzén, biskop Hans Stiglund*, biskop Lennart Koskinen, biskop Caroline Krook, Edgar Almén, Astrid Andersson Wretmark, Curt Forsbring, Cristina Grenholm, Fredrik Lindström och Jesper Svartvik.
Bilaga 3
|
|
|
|
Kyrkomötet
Tillsyns- och uppdragsutskottets yttrande
2006:1y
|
|
|
|
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
|
|
|
Till Ekumenikutskottet
Allmänt om yttrandet
Tillsyns- och uppdragsutskottet har getts tillfälle att yttra sig över Kyrkostyrelsens skrivelse 2006:4 Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan. Skrivelsen innehåller frågor som har kopplingar till flera olika utskotts ansvarsområden. Där finns inget förslag till ändringar i kyrkoordningen. Detta hör samman med att det finns flera bestämmelser i kyrkoordningen som blir tillämpliga om Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet beslutar att ingå en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med en viss kyrka. Det framgår av skrivelsen (sid. 5) att överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan är en sådan överenskommelse som avses i kyrkoordningen. Det är följande direkta bestämmelser som finns i kapitel i kyrkoordningen som omfattas av Tillsyns- och uppdragsutskottets beredningsansvar enligt 4 kap. 8 § i Kyrkomötets arbetsordning.
♦ 29 kap. 4 § om inträde i Svenska kyrkan för en vuxen person som är döpt i en annan kyrka.
♦ 31 kap. 2 och 4 §§ om behörigförklaring till uppdraget som präst i Svenska kyrkan.
♦ 33 kap. 2 och 4 §§ om behörigförklaring till uppdraget som diakon i Svenska kyrkan.
♦ 34 kap. 7 § om möjlighet att anställas i Svenska kyrkan utan att vara medlem.
Det finns i kapitlen 31 och 32 bestämmelser om tillsyn över präster och diakoner vilka är av betydelse när någon har blivit behörigförklarad av ett domkapitel. Tillsyns- och uppdragsutskottet har även beredningsansvar beträffande de delar av tillsynen som regleras genom bestämmelserna i kyrkoordningens trettonde avdelning om tillsyn och överklagande. Tillämpningen av den ordning som gäller för tillsyn över församlingar och över dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst har kopplingar även till andra delar av kyrkoordningen än dem som omedelbart hör till Tillsyns- och uppdragsutskottets beredningsansvar.
Tillsyns- och uppdragsutskottet har sett som sin uppgift att i detta yttrande ta upp sådant som hör samman med det som enligt arbetsordningen hör till utskottets beredningsansvar. Det är främst frågor som hör samman med behörigförklaring och tillsyn som behöver uppmärksammas särskilt.
I yttrandet lyfter vi fram sådant som vi menar kan behöva preciseras och förtydligas. Fokus sätts därmed på det som kan uppfattas som oklarheter i skrivelsen. Vi vill understryka att detta inte innebär något ifrågasättande av överenskommelsen som sådan. Tvärtom är det angeläget och glädjande att den långa process med samtal i flera omgångar som redovisas i skrivelsen nu leder fram till att det träffas en överenskommelse.
Kyrkotillhörighet
I 29 kap. 4 § kyrkoordningen sägs att den som har fyllt 18 år och som vill inträda i Svenska kyrkan efter skriftlig anmälan skall tas upp i Svenska kyrkan, om han eller hon är döpt i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. När någon kommer från en kyrka med vilken Svenska kyrkan inte har särskilda ekumeniska relationer skall den som vill bli medlem begära undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
I 34 kap. 7 § anges som en normalordning att den som anställs i Svenska kyrkan skall tillhöra Svenska kyrkan eller en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
I dessa båda bestämmelser, som på olika sätt gäller kyrkotillhörigheten, jämställs alltså vara döpt i Missionskyrkan och att tillhöra Missionskyrkan med att vara döpt i Svenska kyrkans ordning respektive att tillhöra Svenska kyrkan. Detta är en följd av överenskommelsen som kan noteras men inte behöver kommenteras ytterligare.
Behörigförklaring
Det finns två vägar till uppdragen som präst och diakon i Svenska kyrkan. Vanligen ges uppdraget genom präst- respektive diakonvigning. Det är också möjligt att uppdraget ges genom beslut av ett domkapitel om att förklara någon behörig att utöva uppdraget som präst eller diakon. I kyrkoordningen regleras förutsättningarna för att ett domkapitel skall kunna besluta om en behörigförklaring. Bestämmelserna om detta finns i kapitel 31 vad avser präster och i kapitel 32 beträffande diakoner. I allt väsentligt gäller detsamma för uppdragen som präst respektive diakon. Vi utgår i det följande från vad som gäller beträffande behörigförklaring för uppdraget som präst i Svenska kyrkan.
I den föreslagna ekumeniska överenskommelsen sägs bl. a. att Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan erkänner
varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination.
De bestämmelser som är av särskilt intresse när erkännandet skall få praktiska konsekvenser finns i 31 kap. 2 och 4 §§ kyrkoordningen. Dessa bestämmelser har inte ändrats sedan kyrkoordningen tillkom och när Kyrkomötet fattade beslut om kyrkoordningen anslöt man sig fullt ut till det förslag som lades fram av Svenska kyrkans centralstyrelse i skrivelsen (CsSkr 1999:3) Kyrkoordning för Svenska kyrkan. I kyrkoordningsskrivelsen konstaterade centralstyrelsen att ett ömsesidigt ämbetserkännande i regel utgör en viktig del i olika ekumeniska överenskommelser.
Kyrkoordningsförslaget innebär att domkapitlet får behörighetsförklara den som är präst i en annan evangelisk-luthersk kyrka eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en särskild ekumenisk överenskommelse med. En sådan behörighetsförklaring bör lika lite som när uppdraget ges vid en vigning i Svenska kyrkans ordning ha en tidsgräns. Den som i enlighet härmed förklarats behörig att utöva uppdraget som präst skall kunna inneha en anställning i Svenska kyrkan. Därför bör också finnas vissa ytterligare villkor såsom tillhörighet till Svenska kyrkan, kunskaper i svenska språket samt de kunskaper och erfarenheter i övrigt som behövs för att någon skall kunna utöva sitt uppdrag i Svenska kyrkan. I enlighet med vad som föreslås gälla för att vigas till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst måste en präst som skall behörighetsförklaras förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
Vidare noterades i skrivelsen att det i den då gällande regleringen angavs som en grund för behörigförklaring att det förelåg nattvardsgemenskap mellan Svenska kyrkan och någon annan kyrka. Centralstyrelsen menade att det inte borde vara nattvardsgemenskapen som utgöra kriteriet för om en behörigförklaring var möjlig utan Kyrkomötets beslut om en ekumenisk överenskommelse.
Så snart en sådan överenskommelse avser ett ämbetserkännande blir bestämmelserna om behörighetsförklaring tillämpliga. Det är naturligt att en präst eller diakon som genom behörighetsförklaring övergår till att utöva sitt uppdrag i Svenska kyrkan avger de löften som finns i kyrkohandbokens respektive vigningsordning. Detta bl.a. med hänsyn till att domkapitlets tillsyn över ämbets-utövningen är kopplad till dessa löften.
Även om det finns ett ömsesidigt ämbetserkännande bör domkapitlet pröva den enskilda prästen före en behörighetsförklaring. Ett ömsesidigt ämbets-erkännande medför inte en automatisk behörighet för var och en som är präst respektive diakon i den andra kyrkan eller det andra samfundet.
Det bör också vara möjligt att låta en behörighetsförklaring avse en viss tid eller ett visst tillfälle. I ett sådant fall, som inte avses att leda till en anställning, behöver det inte finnas andra villkor än att den som behörighetsförklarats kommer från en annan evangelisk-luthersk kyrka eller från en kyrka med vilken det finns en särskild ekumenisk överenskommelse. Det finns inte heller anledning att för en begränsad behörighetsförklaring ha några bestämmelser om att avge vigningslöften.
Den slutsats som dras av det som här redovisats är att ett ömsedigt erkännande av vigningstjänst/ämbete inte medför att någon enskild person därmed ges behörighet för att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. För att en sådan behörighet skall ges krävs alltid ett beslut av ett domkapitel avseende en viss person. Bestämmelserna i 31 kap. 2 § avser när någon skall övergå från att ha varit präst/pastor i en annan kyrka till att vara präst i Svenska kyrkan. Då gäller i huvudsak samma förutsättningar som för att vigas till präst i Svenska kyrkan. Den som förklaras behörig skall inför biskopen i domkapitlet avge löften motsvarande dem som ges vid prästvigningen. Den som har behörigförklarats enlig 31 kap. 2 kan anställas som präst i Svenska kyrkan.
En behörigförklaring enligt bestämmelserna i 31 kap. 4 § medför inte behörighet att anställas som präst i Svenska kyrkan. I kyrkoordningskommentarerna i 1999 års kyrko-ordningsskrivelse sägs följande om bestämmelserna i 4 §.
Bestämmelserna i 4 § motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 3 § SKFS 1989:8. Avsikten är inte att den som behörighetsförklaras för ett visst tillfälle eller en viss tid skall anställas tillsvidare som präst i Svenska kyrkan. De gör det möjligt för en präst i en annan kyrka med vilken Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer att tillfälligt tjänstgöra i Svenska kyrkan. I detta fall handlar det inte om att övergå till att vara präst i Svenska kyrkan. Bestämmelserna i 4 § motsvarar på detta sätt bestämmelserna i 17 kap. 17 § om möjligheterna för en präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i en kyrka med vilken Svenska kyrkan har särskilda ekumeniska relationer. De bestämmelserna innebär inte att en präst i Svenska kyrkan lämnar Svenska kyrkan och övergår till att bli präst i en annan kyrka.
Ett typexempel på när någon kan behörigförklaras för ett visst tillfälle är när en präst från en nordisk grannkyrka ska förrätta en vigsel i Sverige och i Svenska kyrkans ordning. De båda som skall gifta sig kan komma från Sverige och Norge och vill att vigseln ska äga rum i Sverige med en norsk präst. För att det då ska vara fråga om en rättsligt giltig vigsel kan den norska prästen förklaras behörig för den dag då vigseln ska äga rum. Behörigförklaring för en viss tid kan gälla när det finns en samarbetskyrka och Svenska Missionskyrkan och den som är pastor i Missionskyrkan också skall kunna svara för kyrkliga handlingar i Svenska kyrkans ordning. Det möter inga hinder att det sker en förnyelse av en sådan behörigförklaring när tiden för ett tidigare beslut löper ut.
I skrivelsen görs på sidorna 62-63 en uppdelning i tre olika situationer:
♦ Ömsesidighet i tjänst
♦ Temporär tjänstgöring i annan kyrka
♦ Övergång till tjänst i den andra kyrkan
Det som sägs i skrivelsen om temporär tjänstgöring i annan kyrka och om övergång till tjänst i annan kyrka motsvarar i huvudsak det som redovisats ovan. Begreppet ”ömsesidighet i tjänst” är nytt och det finns ingen direkt reglering avseende detta i kyrkoordningen. I skrivelsen sägs följande om ”ömsesidighet i tjänst”.
En tydlig skillnad måste göras mellan å ena sidan ett erkännande och ömsesidighet i tjänst för varandra inom ramen för överenskommelse om ekumenisk samverkan samt, å andra sidan, permanent övergång till tjänst i den andra kyrkan med möjlighet att gå in i en ordinarie tillsvidareanställning.
Den ömsesidiga tjänsten grundar sig på att vederbörande har behörighet inom sin egen kyrka och kan gälla t.ex. en gemensam tjänst som delas av församlingar inom de båda kyrkorna, inom en samarbetskyrka, att tjänstgöra tillsammans eller för varandra i gudstjänstliv.
Den nationella överenskommelsen täcker frågan om ömsesidighet i tjänster mellan präster, pastorer och diakoner. Därmed öppnas möjligheter att tjänstgöra för varandra vid semestrar eller sjukdom samt att använda den andra kyrkans ordning vid kyrkliga handlingar.
I skrivelsen finns vidare på sid. 64 ett avsnitt med rubriken ”I den andra kyrkans ordning”. Där sägs att vad som sker i en viss kyrkas ordning i första hand är knutet till vem som utför den kyrkliga handlingen. I det följande avsnittet i skrivelsen som behandlar dop sägs följande.
Ett lokalt samarbete belyser de situationer när en präst eller pastor döper den andra kyrkans medlem/blivande medlem, något som är vanligt i en samarbetskyrka, där den som tjänstgör självklart förväntas stå till tjänst för alla.
Ömsesidigheten i tjänst öppnar möjligheterna i samarbetskyrkor eller inom ramen för regelbunden gemensam gudstjänstverksamhet för att en pastor döper ett barn i Svenska kyrkans ordning med medlemskap som konsekvens eller att en präst döper ett barn i Svenska Missionskyrkans ordning utan att det medför medlemskap för barnet i Svenska kyrkan. Samma förfarande kan gälla då en familj i Missionskyrkan önskar välsignelse av barn. Detta får i så fall ske utifrån Missionskyrkans ordning. Sådana konstateranden är särskilt viktiga för hittillsvarande praxisproblem i samarbetskyrkorna.
Beträffande de avsnitt i skrivelsen som här återgivits finns anledning att göra några kommentarer. Vad först gäller om en kyrklig handling sker i Svenska kyrkans ordning är det två förutsättningar som gäller. I 18 kap. 3 § kyrkoordningen anges att Den svenska kyrkohandboken skall användas vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar. Vad gäller huvudgudstjänsten finns vissa undantagsbestämmelser. I sammanhanget är bestämmelserna i 17 kap. 7 § av särskilt intresse. Där anges att en gudstjänst tillsammans med en församling i ett annat kristet samfund under vissa förutsättningar får firas som huvudgudstjänst. Det finns däremot inga undantagsbestämmelser vad gäller de kyrkliga handlingarna. Med dop som exempel gäller alltså att ett dop i Svenska kyrkans ordning alltid skall ske enligt den ordning som finns i kyrkohandboken. Härtill sägs beträffande dop i 19 kap. 4 § att en dopgudstjänst skall ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Det är både den liturgiska ordningen och vem som leder dopgudstjänsten som avgör om ett dop har skett i Svenska kyrkans ordning eller ej. Det finns inget undantag, annat än för dop i en krissituation, från bestämmelsen att ett dop i Svenska kyrkans ordning skall ledas av den som är behörig som präst. Om avsikten är att det som sägs i överenskommelsen om ömsesidighet i tjänst skall innebära att en pastor i Svenska Missionskyrkan, utan att ha blivit behörigförklarad av ett domkapitel, kan leda en dopgudstjänst i Svenska kyrkans ordning synes detta stå i strid med kyrkoordningens bestämmelser. I sammanhanget bör noteras att det i 10 kap. 2 § anges att Kyrkomötet i kyrkoordning skall utfärda bestämmelser om bl.a. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar liksom om kyrkans vigningstjänst. Det blir därmed inte möjligt att genom ett beslut av annat slag såsom en ekumenisk överenskommelse ändra på några bestämmelser i kyrkoordningen eller på vad som gäller beträffande de kyrkliga handlingarna och vigningstjänsten.
I regel torde det inte vid gudstjänster i övrigt finnas behov att klargöra om den skett i en viss kyrkas ordning. Det kan dock noteras att det i kyrkoordningen finns bestämmelser om ekumeniskt nattvardsfirande. Dessa bestämmelser är av mer generell karaktär och förutsätter inte att det finns någon särskild ekumenisk överenskommelse. I 20 kap. 6 § sägs att kyrkoherden får bjuda in den som är behörig att leda nattvardsfirandet i något annat kristet trossamfund att biträda vid en nattvardsgudstjänst i församlingen. Innan kyrkoherden gör en sådan inbjudan skall han eller hon samråda med församlingens övriga präster, och kyrkorådet skall ge sitt medgivande. När det gäller att på detta sätt biträda vid nattvardsfirande krävs ingen behörigförklaring från domkapitlets sida. Kriteriet för att någon skall kunna biträda vid nattvardsfirande i Svenska kyrkan är att vederbörande får leda nattvardsfirandet i den egna kyrkan. Enligt 20 kap 3 § skall en nattvardsgudstjänst ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Eftersom kyrkoordningen enbart reglerar det som gäller för Svenska kyrkan innebär denna bestämmelse att en nattvardsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning skall ledas av någon som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Behörigheten kan, utöver genom prästvigning, ges genom behörigförklaring av ett domkapitel enligt 31 kap. 2, 3 eller 4 §.
Det är främst när det gäller de kyrkliga handlingarna som det behöver finnas klarhet om de skett i Svenska kyrkans ordning. Dop i Svenska kyrkans ordning medför kyrko-tillhörighet. I kyrkobokföringen skall antecknas kyrkliga handlingar i Svenska kyrkans ordning. I skrivelsen sägs att om man ombeds skriva in vigseln i den kyrka där den hålls, ska anteckning ske om att den ägt rum i annan kyrkas ordning. Ministerialböckerna, varav vigselboken är en, innehåller definitionsmässigt anteckningar om kyrkliga handlingar i Svenska kyrkans ordning. Det är enligt vår mening tveksamt, och stämmer inte med nuvarande bestämmelser i Kyrkostyrelsens beslut (SvKB 2005:13) med närmare bestäm-melser om kyrkobokföringen i Svenska kyrkan, att anteckna kyrkliga handlingar i annan kyrkas ordning i Svenska kyrkans ministerialböcker. En annan sak är att det i kyrko-tillhörighetsregister noteras att någon som tillhör Svenska kyrkan är döpt i en annan kyrkas ordning.
Vad gäller samarbetskyrkor förutsattes när kyrkoordningen beslutades att den som är behörig i en annan kyrka och tjänstgör i samarbetskyrkan också förklaras behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrka enligt bestämmelserna i 31 kap. 4 §. Detta pekar på behovet av en nära kontakt mellan domkapitlet och de församlingar som har en mer utvecklad ekumenisk samverkan. Överenskommelsen om ekumenisk samverkan med Svenska Missionskyrkan förverkligas primärt genom samverkan mellan församlingar från de båda kyrkorna. Svenska kyrkans församlingar är Svenska kyrkan på sin ort och därför finns också genom stiftstillhörigheten beslut som inte kan fattas enbart på det lokala planet.
En ytterligare notering behöver göras till det som sägs i det tidigare citatet från avsnittet ”Ömsesidighet i tjänst”. Där sägs att det öppnas möjligheter att tjänstgöra för varandra vid semestrar och sjukdom. Vi förstår den skrivningen på det sättet att det inte är fråga om att anställa någon på korttidsvikariat som präst i Svenska kyrkan som är behörigförklarad enligt bestämmelserna i 31 kap. 4 § kyrkoordningen. Det måste gälla att rycka in och hjälpa till utan att det är fråga om något anställningsförhållande.
Kyrkoordningens bestämmelser om behörigförklaring avser endast vad som gäller när någon skall behörigförklaras för ett uppdrag i Svenska kyrkan. Det finns inga bestämmelser som gäller när en präst i Svenska kyrkan, utan att lämna sitt uppdrag i Svenska kyrkan, ska behörigförklaras för att kunna tjänstgöra i en annan kyrka. I 17 kap. 17 § kyrkoordningen sägs att en präst i Svenska kyrkan får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar enligt den ordning som gäller i någon annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. En präst är enligt sina prästlöften bunden till Svenska kyrkans ordning. Det som är stadgat i 17 kap. 17 § innebär att en präst trots detta kan följa en annan kyrkas ordning när det finns särskilda ekumeniska relationer mellan Svenska kyrkan och en annan kyrka. Det är inte Svenska kyrkan som kan reglera hur en präst blir behörig att leda gudstjänster och kyrkliga handlingar i en annan kyrka. Det som Läronämnden tar upp i sitt yttrande 2006:1y Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan aktualiserar dock frågan om det inte skulle behövas någon bestämmelse om förutsättningarna för att en präst i Svenska kyrkan också skall kunna ha ett motsvarande uppdrag i en annan kyrka. Vi menar att en präst aldrig kan fullgöra uppgifter i en annan kyrka som kan komma att stå strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Barnvälsignelse som en kyrklig handling inom Svenska Missionskyrkan och som en ersättning för barndop ifrågasätter dop av barn. För Svenska kyrkans syn på dopet är det grundläggande att barn får ta emot dopet. En präst i Svenska kyrkan får därmed inte vid tjänstgöring i en annan kyrka eller en samarbetskyrka leda en barnvälsignelse av detta slag. Detta är också innebörden i Läronämndens yttrande.
Avsaknaden av bestämmelser och reflektion kring vad det innebär att en präst i Svenska kyrkan kan behörigförklaras i en annan kyrka är ytterligare ett skäl för att det bör göras en sådan översyn av kyrkoordningen och ekumeniken som Kyrkostyrelsen tar upp på sid. 6 i skrivelsen.
Tillsyn
Stiftets tillsyn gäller både församlingar och dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. När någon har förklarats behörig att utöva ett uppdrag inom vigningstjänsten i Svenska kyrkan och fortfarande har kvar sitt uppdrag i en annan kyrka måste det naturligtvis finnas en nära samverkan mellan domkapitlet, biskopen och den andra kyrkan i eventuella tillsynsärenden. Detta torde inte behöva regleras närmare i kyrkoordningen.
I Kyrkostyrelsens skrivelse finns förslag på lokala samarbetsavtal som skall godkännas av domkapitlet. När det gäller grunddokument och avtal för samarbetskyrka, sid. 103 ff., så innehåller det till en del frågor om arbetsgivaransvar och ekonomi där man kan sätta frågetecken för om det bör godkännas av domkapitlet. När det finns en ekumenisk samverkan så gäller den primärt det som hör till församlingens grundläggande uppgift. Det blir därmed självklart att en sådan samverkan blir betydelse för det pastorala program som skall ingå i församlingsinstruktionen. Enligt 6 kap. 8 § kyrkoordningen skall domkapitlet självständigt fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen. Enlig kyrko-ordningsskrivelsen till 1999 års kyrkomöte (CsSkr 1999:3 sid. 2-360) innebär den bestäm-melsen att domkapitlet inte får åläggas andra uppgifter än dem som enligt kyrkoordningen skall ankomma på domkapitlet. Frågor om hanteringen av samarbetsavtal understryker ytterligare behovet av ett fortsatt arbete med kyrkoordningens bestämmelser om ekumenik.
Uppsala den 27 september 2006
På Tillsyns- och uppdragutskottets vägnar
Erna Arhag
Närvarande: Erna Arhag, ordförande, Margareta Carlenius, Göte Karlsson, Kerstin Björk, Sigvard Raask, Solveig Ininbergs, Jan-Olof Grönlund, Gunnel Wingård Mellqvist, Inger Lif, Sven E Kragh, Lennart Kjellin, Hans-Olof Andrén, Emma Hedlund, Jan Erik Ågren och Åke Blomqvist
Biskoparna Hans-Erik Nordin och Christina Odenberg har deltagit i utskottets över-läggningar.
Särskild mening av ersättarna Bertil Murray och Britta Broman
Förslaget till ekumenisk överenskommelse innehåller, som utskottet konstaterar, ett antal oklarheter, vad gäller de områden som utskottet för sin del haft anledning att granska. Den mest djupgående kritiken delger utskottet under rubriken Behörigförklaring. Särskilt tydligt framkommer den genom utskottets mycket allvarliga synpunkter i frågan om barnvälsignelse. Utskottet skriver:
Vi menar att en präst aldrig kan fullgöra uppgifter i en annan kyrka som kan komma att stå strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Barnvälsignelse som en kyrklig handling inom Svenska Missionskyrkan och som en ersättning för barndop ifrågasätter dop av barn. För Svenska kyrkans syn på dopet är det grundläggande att barn får ta emot dopet. (egen kursivering)
I den föreslagna deklarationen ”Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan” uttrycks inledningsvis (KsSkr 2006:4, s. 13) att de båda erkänner varandra som kyrkor med gemensam förståelse av sakramenten (egen kursivering).
Utskottet hävdade till detta att ”gemensam förståelse” inte ska uppfattas som att man har samma syn på dopet. För oss är detta ett obegripligt sätt att använda språket. Vi tror också att de allra flesta läsare, liksom vi, uppfattar deklarationen så, att de båda kyrkorna nu har samsyn i dopfrågan. Utskottets skarpa skrivning om barnvälsignelse ovan visar att så inte är fallet.
Utskottet menar, som vi förstår det, att kvardröjande oklarheter eller motsättningar i överenskommelsen löses antingen genom de förtydliganden som sker i kyrkomötet eller efter hand sedan överenskommelsen ingåtts. Argumenteringen övertygar inte. En rimlig konsekvens av i utskottet framförd kritik vore i stället att förslaget till ekumenisk överenskommelse återremitteras. Detta tycks dessvärre förhindras av det som framkommer på Kyrkostyrelsens första sida: Datum för manifesterande av överenskommelsen är redan fastställt till den 1 Advent 2006.
Vi vänder oss kraftigt mot detta tillvägagångssätt. Kyrkomötet, som har att ta ställning till överenskommelsen, ställs inför fullbordat faktum. Möjligheterna till bearbetning av dokumentet är, som utskottet uppfattade det, obefintliga. Att återremittera ärendet uppfattas inte bara som onödigt och inte önskvärt men också som pinsamt. En rädsla tycks finnas att ett sådant förfarande skulle skjuta överenskommelsen i sank.
Men ett beslut om överenskommelse i enlighet med föreliggande förslag är samtidigt djupt problematiskt med hänsyn till redan ingångna avtal med andra kyrkor. Svenska kyrkan har genom Borgåöverenskommelsen ingått ett förpliktigande avtal med lutherska och anglikanska kyrkor. Ett par av dessa kyrkor har i sina remissvar framfört en kraftig kritik som endast sammanfattande och möjligen i mildrad form redovisas (Ks Skr 2006:4, s. 115, 116). Den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland menar att överenskommelsen går för långt i förhållande till det underlag som finns. Church of England menar att föreslagen överenskommelse kan spräcka delar av den enhet som uppnåtts.
Vi vill inte tro att relationerna mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan, som står i begrepp att ingå överenskommelsen, är så sköra att själva överenskommelsen om samverkan spricker vid ett års fördröjning. Vi är tvärtom övertygade om att Svenska Missionskyrkan skulle visa inte bara förståelse utan också uppskattning för att Svenska kyrkan genom ett beslut om återremiss tog överenskommelsen på mycket stort allvar.
Arbetet för kyrkans synliga enhet är en djup kallelse för varje samfund. Vi stödjer det arbetet av hela vårt hjärta och gläds över de framsteg som redan uppnåtts. Men vi menar att vägen till sådan enhet inte bäst främjas genom att dokument med påtagliga brister hetsas igenom.
Bilaga 4
|
|
|
|
Kyrkomötet
Kyrkorättsutskottets yttrande
2006:13y
|
|
|
|
Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan
|
|
|
Till Ekumenikutskottet
Kyrkorättsutskottet har getts tillfälle att yttra sig över förslag till ändringar i kyrkoordningen. Förslaget, som väckts genom initiativ från Ekumenikutskottet med anledning av Kyrko-styrelsens skrivelse 2006:4, innefattar ändringar i 17 kap.17 § och 31 kap. 4 §.
I 17 kap. 17 § har ett förslag till tillägg utarbetats av Ekumenikutskottet. Kyrkorätts-utskottet menar att lydelsen bör vara följande: Gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen får inte vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Utskottet anser detta vara en tydligare formulering än den av Ekumenikutskottet föreslagna.
Kyrkorättsutskottet anser att i förslaget till ny lydelse av 31 kap. 4 § 2 st ordet enstaka ska bytas ut mot visst.
Vidare har, rent författningstekniskt, vid utarbetande av kyrkoordningen så långt möjligt eftersträvats en överensstämmelse mellan 31 och 32 kap. i kyrkoordningen, vilken bryts om den föreslagna ändringen genomförs.
Kyrkorättsutskottet finner dock de föreslagna ändringarna ur kyrkorättslig synpunkt möjliga att genomföra.
Uppsala den 29 september 2006
På Kyrkorättsutskottets vägnar
Lars Johnsson
Närvarande: Lars Johnsson, ordförande, Jösta Claeson, Mari Lönnerblad, Jan-Erik Forsberg, Lennart Andersson, Inger Persson, Carl Korch, Stig-Göran Fransson, Sonja Grunselius, Gunnel Lagerkvist, Inger Dafgård, Anders Roos, Karl-Gunnar Svensson, Vivianne Wetterling och Eric Muhl.
Biskop Hans Stiglund har deltagit i utskottets överläggningar.   
|
